Med ADHD i husvagn eller ”VAA!!! Finns det inget wi-fi här?!?”

B och jag är nyss hemkomna från Varberg och ett besök i morföräldrarnas husvagn. En idé som lät toppen så där någonstans i februari, men som jag fasat lite över i smyg sedan dess. I fjol gjorde nämligen barnen och jag en tripp till Smögen och om det var någon på den campingen som inte märkte att vi var där, hade de nog ett stort behov av hörapparat.

Endagsutflykter typ Kolmården eller High Chaparall går jättebra, vi gör och vi åker hem, chop-chop. Men längre turer blir lätt övertända. Barnens morfar sa tidigt att jag behövde bli mer flexibel med dem och inte ta fight varenda gång. När de var mindre hade jag nämligen ganska bestämda åsikter kring hur saker och ting skulle vara. Hur tokigt som helst när man ser tillbaka, vad spelar det för roll om vi äter i skift och har mobilen som sällskap? Så länge det fungerar och vi undviker konflikter?

På samma sätt har det varit med resor och aktiviteter, jag såg prestige i att vi skulle kunna göra saker själva. Missförstå mig inte nu, det kan vi. Men när stormklockorna ringer som värst är det himla skönt att ha en buffert. Vår heter ”mormor och morfar” och ibland känns det som att de vet hur vi fungerar bättre än vad vi själva gör. 🙂 Så med facit i hand, att sova fyra nätter i husvagn gick faktiskt, även om jag höll på att tappa sugen efter den tredje.

Det krävs trots allt en hel del energi av oss när vi ska bryta mönstren. Som när vi kom in på Gekås och ögonen blev nästan panikslagna, men med kepsen på och hörlurar i öronen satt han i kundvagnen hela tiden och var faktiskt den enda av oss som inte var klippt slut efter den shoppingturen. Vilken tur att i alla fall Gekås hade wi-fi! 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: