Körsbärsfläckar

Jag gråter sällan över böcker. Borta med vinden var så klart ett undantag, liksom Brev från Vietnam, som var en av mina ungdomsfavoriter. Med I det förflutna blev det tredje gången gillt som tårarna brände under ögonlocken och känslorna hotade att pysa över.

Om sanningen ska fram har jag fått kämpa lite med boken, men det är ändå något visst med historier som trasslar in sig i varandra. Saker som misstolkas, går fel och utgångar som kunde blivit något helt annat ”om bara…”.

Ibland kan man som läsare fråga sig varför författaren inte kan låta sina karaktärer att få sitt lyckliga slut, i stället för att lida alla helvetes kval. Det pragmatiska svaret är så klart att om de ridit in i solnedgången tillsammans på varsin häst, hade du knappast ödslat vare sig tårar eller ytterligare tid på att begrunda deras öde. Än mindre komma ihåg deras historia tjugo år senare.

Berättelsen om systrarna Blythe skulle också lätt ha kunnat blandat sig in i den stora kitteln av litterära intryck och försvinna, om det inte vore för de där körsbärsfläckarna. Den enkla lilla detaljen fick mitt romantiska jag att göra tvärnit och slå på stora känslotrumman. Vilket genialt berättartekniskt drag!

Igår bröt jag mitt månadslånga bokstopp och strålade som solen när jag kom ut ur bokhandeln, för böcker är ju trots allt det bästa jag vet! 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: