100 dagar

100 dagar brukar vara ett mått som man använder antingen bakåt, för att sammanfatta en särskild period, eller framåt för att markera en upptakt till en speciell händelse. Tänkte planka begreppet rakt av och skriva om 100 dagar med antidepressiva, eller ”färgglada piller” som jag skämtsamt brukar kalla dem.

Om du har hängt med i bloggen så har du säkert uppfattat min skepticism till dylika preparat. Trodde aldrig att jag skulle ta en enda tablett, än mindre avsluta en hel förpackning. Och varför då? Av rädsla helt enkelt. Rädsla för tappa kontrollen, att bli någon annan, att förlora det som är speciellt för just mig. Kanske inte en så stor grej i det stora hela, men viktigt för mig.

Varför det ens blev en fråga beror till stor del på att vi tidigt i våras råkade ut för en rejäl influensa. Även att jag så småningom kom tillbaka till jobbet så kändes det som att den aldrig gick riktigt över. Efter några turer på vårdcentralen kom svaret, det var inte efterdyningar av influensan som jag led av, utan depression och ångest. ”Nehej”, sa jag. ”Joho”, svarade läkaren. När han propsade på medicinering tackade jag genast nej, men innan jag hann argumentera för det fortsatte han: ”Och nej, det är inget du kan motionera bort”.

Så för hundra dagar sedan tog jag den första tabletten och följande tre-fyra veckor mådde jag skräp. Sedan, precis när allt hade börjat att stabilisera sig, var det dags att öka dosen och så mådde jag skräp några veckor till. Man kan milt sagt säga att jag kommer att minnas den här våren.

Har medicinen haft någon positiv effekt? Ja, men inte på det sätt jag kanske hade trott. Jag är fortfarande mig själv, på gott och ont, men är mer fokuserad och rent av distanserad. I stället för att dyka huvudstupa in i problematiken kan jag ställa mig vid sidan av och reflektera över läget på ett helt annat sätt nu. Situationen är verkligen inte idealisk, men heller inte skriven i sten, det gäller bara att ha tålamod.
(Och med det konstaterandet vrider sig alla jag känner av skratt eftersom ”jag” och ”tålamod” sällan förekommer i samma mening.)

Det är fortfarande lite ”no-no” att prata om psykisk ohälsa. Vi får hela tiden rapporter om att den ökar, men agerar ofta som att det är några andra människor, någon annanstans, som blir drabbade. Med facit i hand kan jag inte låta bli att fundera på hur vissa saker kanske hade kunnat bli annorlunda om jag accepterat att få hjälp tidigare. Det är ju alltid lätt att vara efterklok, eller hur? 🙂

Dagens visdomsord: ”Att leva är att känna” och ”Var envis, fast med rätt saker!”

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: