Ensam mamma söker

Brukar du läsa horoskop? Själv brukar jag kasta ett öga på mitt när jag håller på att snooza mig upp ur sängen på morgonen. Under gårdagen stod det något i stil med att ” allt händer den här tisdagen och du blir förvånad att du befinner dig mitt i dramat”. Jaha, tänkte jag och gick till jobbet föga imponerad. För visst vill man ju innerst inne att det ska stå att man antingen kommer att utföra eller råka ut för någon typ av stordåd i alla fall? 🙂

När jag startade Älskade bokstäver var intentionen att jag skulle berätta om hur vardagen kring ADHD kan se ut och jag tänker stå fast vid det, även om dagens inlägg kommer väldigt nära inpå. Helt enkelt för att jag känner att problematiken behöver synliggöras, det finns garanterat fler föräldrar där ute som står inför samma dilemma.

Jag har två barn, lever ensam och arbetar heltid både för att få ekonomin att gå ihop och för att jag vill. Om ni följt med i bloggen så vet ni att med diagnosen följer en hel del möten och kontakter av olika slag, så vad händer då när en arbetsgivare säger att man helst ser att ”allt det där med barnen och dylikt” sköts på fritiden? Det vill säga att under kontorstid förväntas man vara på plats och att jobba hemma är inte ett alternativ.

Om du har någon erfarenhet av att boka tider inom sjukvård, skola och dylikt så vet du att det kan vara väldigt svårt att få till en tid på kvällar och helger. Har länge varit på jakt efter en tidvändare som Hermione hade, men bortsett från det, ser jag inte hur det är praktiskt möjligt att få ihop…

En annan stor händelse denna dag var uppföljningen av åtgärdsplanen. Bortsett från de första dagarna har det varit en slitsam period för alla inblandade och allra mest för min pojke. Han har kämpat så, så hårt och det kändes tufft när det stod klart att planen i dagsläget inte fungerar utan det kommer att behövas en anpassad studiegång.

I praktiken innebär det att fram till sommarlovet kommer han att sluta vid lunch varje dag och jag behöver då möta upp. Om du nu hoppar tre stycken upp, så kanske du förstår varför jag spenderade fikarasten storgråtandes på toaletten? Jag grät av sorg över att en liten kille ska behöva kämpa så hårt för att få omvärlden att förstå, av lättnad för att skolan äntligen kommit till insikt och av hopplöshet över att sitta i en tillsynes ohållbar situation.

Så vad gör man? (Kanske väntar jag mig det där stordådet i alla fall?)

Första steget är att byta sammanhang, tror att det är dags för den här ensamma mamman att ta nästa steg. Söker således efter jobb hos en flexibel arbetsgivare där viss del av arbetsuppgifterna skulle kunna gå att göra på distans.

Seriösa tips mottages tacksamt!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: