Ångest, ångest är min arvedel

Så skrev Pär Lagerkvist i början av 1900-talet. Idag har ordet ångest blivit något som man svänger sig med lite till vardags. Man säger kanske att man har ångest över en arbetsuppgift man förväntas göra eller över vilka kläder man ska ha dagen efter. Eller så gör man sig lite löjeväckande över begreppet som i repliken på grov skånska från filmen ”Drömkåken” med Björn Skifs:

-Du har satt mig i kontakt med min ångest! 

Något man kan skratta åt låter ju inte så farligt och ångesten i sig själv är inte det, bara obehaglig och otäck. Det är en naturlig del av människan som i grunden är till för att trigga en förändring. När en situation känns farlig slås ångestsignalerna på och du vill per automatik flytta dig så långt bort som möjligt. Väldigt behändigt i närheten av stora rovdjur på savannen.

När jag tänker på ångest, tänker jag på ”Skriet” av Edvard Munch. Det är så jag känner mig när mina ångestsensorer ger fullt påslag. Från en lätt obehagskänsla kan ångesten eskalera till en situation där man kippar efter andan och bokstavligen tror att man ska dö. Även om det någonstans i bakhuvudet finns en liten röst som viskar att faran inte är på riktigt går reaktionen inte att kontrollera.

När det gäller att ”häva” en ångestattack hos någon annan är det viktigt att försöka att behålla lugnet. Om man själv blir stressad är det lätt att ångestkänslan eskalerar, så i vårt fall räcker det ofta med att sitta där. Eller lugnt börja prata om något annat en stund. Det jag tycker är viktigt är att man tar ångesten på allvar, då känslorna hos personen som upplever ångestattacken är på riktigt oavsett om faran är verklig eller inte.

Det som triggar i gång en attack kan vara vad som helst, till exempel tanken på att betala räkningar när man har ont om pengar, att ställa sig framför en publik och hålla ett föredrag, att gå till skolan eller något så litet som att få ett sms från någon vars krav stressar dig. Vid ett tillfälle innan skilsmässan satt jag i min bil utanför vårdcentralen och trodde att jag skulle dö av en allergisk chock. Halsen kändes helt igensvullen och jag fick ingen luft. När jag väl tog mig in till läkaren kunde jag inte förstå varför han bara satt helt lugnt i sin stol. Var var blåljusen och sirenerna???

Någon ambulansfärd i ilfart behövdes så klart inte och panikångesten försvann så småningom av sig själv i samband med att jag bytte sammanhang. Men det är ju inte alltid man kan göra det. Att gå i skolan är både en rätt och en skyldighet för våra barn, så vad gör man då när ens barn på grund av ångest inte klarar av att gå dit? Vi jobbar fortfarande på den kan jag säga. I och med åtgärdsplanen har det dock blivit en aning bättre och jag hoppas att den tendensen håller i sig!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: