Bakslag, men på rätt väg!?!

Efter påsklovet räknade jag med att spendera några dagar i totalt kaos innan vi hittade tillbaka till vardagslunken. För dig som inte lever i direkt närhet till någon med NPF, kan jag berätta att ledighet inte nödvändigtvis betyder just det när man har ett stort behov av struktur. Åtminstone inte för övriga familjemedlemmar.

Inför första skoldagen efter lovet hade vi ytterligare en stor sak att ta itu med, den på prov upprättade åtgärdsplanen. Man kan tycka att någon som har haft samma problematik sedan förskoleklass och diagnos att backa upp det med sedan 2016, redan borde ha en åtgärdsplan eller särskilt stöd som det heter. Men det får man inte förrän man riskerar att inte bli godkänd, vilket är fullständigt barockt. Om man misstänker att man ligger på kollisionskurs med ett isberg, är det inte dags att sakta ner då? Lärde vi oss inget av Titanic?

Vi har dock haft en enorm tur längs vägen och fått en väldigt god kontakt med både mentorer och annan personal i skola och på fritids. Jag kan inte visa nog med tacksamhet för den uppbackning och det stöd som både jag och sonen har fått. Och många kontakter blir det! 🙂 Så ingen som helst skugga på dem, vi har vridit och vänt på det vi har haft möjlighet till, däremot är jag mycket skeptisk till regelverket.

Jag kan så klart bara tala för mig själv. Liksom det mesta här på bloggen handlar det om mina egna erfarenheter och funderingar som förälder, i det ljus som jag för närvarande befinner mig. Men varför kan man i stället inte få jobba förebyggande för att kunna skapa en dräglig tillvaro för alla inblandade?

Kan helt ärligt säga att jag i perioder varit fullständigt slutkörd och nästan oförmögen att gå vidare, men det gör man ju i alla fall eftersom det inte finns något alternativ. Det kan inte heller vara lätt att stå som lärare i ett klassrum fullt med olika energier och veta att man inte når fram till pojken som ligger på golvet. Eller som liten att få självförtroendet tillplattat lite till varje dag eftersom man exempelvis inte klarar av att sitta på sin stol som klasskompisarna gör.

Men nu svävade jag ut, åter till åtgärdsplanen. De stora förändringarna är att minska användandet av teknik i skolan och att vissa lektioner bedrivs separat från klassen. I måndags kom han hem glad som en speleman. Det hade gått jättebra!!! (En lättnads suck…) Det blev ytterligare två suveräna dagar, men så i kväll kom ångesten krypande.

Jag var helt oförberedd! Slutet av veckan brukar ju vara den enkla delen… Men att ha gått från att klara en halv dag i skolan till att klara tre ser jag ändå som en stor seger och det känns som vi är något bra på spåren!

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: