När tonåren knackar på dörren

Från det att barnen föddes har jag titt som tätt fått till mig att ”vänta du bara till tonåren”, med betoning på ordet tonåren som om det vore något drypande eländigt och nästintill livsfarligt. Ungefär som en serieruta i Scooby Doo när det händer något riktigt rysligt.

Än så länge är vi bara där och nosar, men jag tycker ändå att tonårstiden verkar ganska spännande. Det är fascinerande att inse att barnen under den här tiden kommer att ta ett stort steg mot vuxenlivet som självständiga individer. Än mer fascinerande är det att se hur olika två syskon kan vara, dottern bestämde sig redan i fyraårsåldern för att hon kan själv, medan sonen snarare tryggt vill så kvar och det istället är jag som får backa.

Där har jag i och med diagnosen också andra saker att ta hänsyn till. Ändå tycker jag att det är viktigt att inte kratta manegen för mycket, det behövs lagom stora utmaningar för att kunna bygga upp ett självförtroende och skapa lite j**lar anamma. Men balansen i föräldraskap är svår tycker jag. Det är jättejobbigt att se sitt barn må dåligt och under en period gjorde jag det mesta för att förenkla och ta bort allt som var jobbigt. Problemet med ångest är att ju mer man aktar sig för det som är jobbigt och otäckt, desto värre blir det.

Jag är världens i särklass sämsta mamma åtminstone ett par gånger om dagen. Jag förstår ingenting. Lyssnar inte, bara tjatar och är alltid arg. Vi följer oftast samma spår och någonstans längs vägen spelas ångestkortet ut. Hur kan jag tvinga honom att göra något som han inte orkar eller vill göra, när jag vet hur dåligt han mår av det? Älskar inte jag honom längre?

I början var det här fruktansvärt jobbigt att bemöta, för som förälder vill man ju inte annat än väl eller hur? Det kanske inte gör något om han missar skolan en dag till, bara tills han mår lite bättre… Vi hamnade i en spiral av undvikande beteende, vilket inte ledde till något annat än att det jobbiga blev ännu jobbigare. Det kändes som att han slutade att försöka helt och hållet.

Vändpunkten kom efter en ganska udda och oortodox tanke. Hur skulle jag agera i fall vi i stället för ångest, stod inför ett missbruksproblem? Skulle jag låta honom vara kvar i det bara för att det för stunden skulle få honom att må bättre? Efter ett självklart, men ändå rungande NEJ, blev det mycket enklare att hantera ångesten. För jag vet att han i slutänden ändå mår bättre av att kämpa än av att gå undan.

Så nu provar vi, utmanar våra rädslor, försöker, kämpar… och bråkar. 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: