Jag syns… därför finns jag?

De senaste veckorna har varit underliga i ordets rätta bemärkelse och jag har gjort val som jag aldrig trodde möjliga. Det har inte med någon annan att göra utan handlar om mig, bara mig, och om hur jag vill leva mitt liv.

Perioden jag har berättat för er om har varit den svåraste i mitt liv. Jag kan inte säga att det värsta är över, det är jag alldeles för mycket realist för, men ändå känns det som att vi hamnat i en slags vardaglig lunk där det även finns tid för återhämtning.

Efter en mörk och kall vinter (bildligt och bokstavligt) har jag börjat plocka fram sommargarderoben. Den visade sig inte alls stämma överens med hur jag mindes den och det finns plagg som varken passar mig i stil eller storlek längre.

Den slående frågan är då: Ska jag tvinga mig själv tillbaka till den form som kom i de tighta jeansen utan överflödigt muffins-svall, eller ska jag köpa större byxor?

De här åren har tvingat mig att ifrågasätta gamla ståndpunkter grundligt och välja bort mycket av det som jag trodde var så viktigt för mig. Nu sitter jag här och kan utan att tveka välja bort det igen, formen passar helt enkelt inte den jag är längre.

Mycket av det jag gjort har handlat om bearbetning och att ta sig genom ytterligare en dag. Att dela med mig av lite av det svåra har gjort det lättare för mig att hantera allt och gav mig tillsammans med sociala medier också en koppling och känsla av tillhörighet till världen utanför.

Jag behöver inte den bekräftelsen längre, det finns böcker att läsa och te att dricka. 🙂

På något sätt har jag kommit till den punkt där jag sitter vid köksbordet en lördag i lugn och ro och bara väntar. Jag finns här och nu… och nu ska morfar och jag ska gå ut och sätta potatis.

* * *

Jag vill tacka er som har läst Älskade bokstäver under det här året, ni har betytt mer än vad ni kan ana. Nu är det dock dags för ett nytt äventyr och på den vägen kommer jag att vandra utan både sociala medier och blogg. Känner mig så oerhört lätt! 

Tappar tyvärr kopplingen med många härliga vänner och kollegor, men jag hoppas att vi springer på varandra någon dag. (Och tänk vad mycket som finns att berätta då när vi inte redan har gjort det i flödet på Facebook eller LinkedIn.)

Ta hand om er!

Bloggen kommer att ligga kvar tills vidare, behöver komma på vad jag ska göra med alla inlägg. De representerar en tid och en del av mig som jag inte varken vill eller ska glömma bort. 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: