All alone on a friday night…

En vecka utöver det vanliga får ett ovanligt slut: är hemma alldeles allena. Elementen droppar och linan slår mot grannens flaggstång. Annars tyst… och lite tomt.

Första veckan tillbaka på heltid har varit lååång. Försöker hänga med bäst det går när timmarna inte vill räcka ihop och rutinerna ändras på en daglig basis. Mikromat någon? (Tänker att någonstans borde vi kunna hitta största möjliga nytta för minsta möjliga insats. 🙂 )

Har stressat något kolossalt dessa dagar av den enda anledningen att jag försökt få lite andrum. Lite utrymme att tänka. Autism… Hade gärna velat processa lite mer, varit bättre förberedd och fått lite försprång innan det var dags att delge resten av världen. Det verkar vara min mission i livet att försöka hitta svar på alla frågor innan de ens fått luft under vingarna… I stället känns det som att livet fortsatt som vanligt utan möjlighet till vare sig konstpaus eller strategisk plan.

Jag har ingen aning om vad framtiden bär. Det enda jag vet med säkerhet är att B har människor vid sin sida som genuint bryr sig om honom och det får mig att känna mig trygg i att allt faller på plats så småningom.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: