Största möjliga tystnad

När kroppen blir riktigt trött försvinner rösten, från en minut till en annan transformeras jag från en hest kraxande kråka till en svagt väsande Voldemort. Väsandet kan pågå i veckor, ända tills dess att kroppen ledsnar på att försöka få mig att lyssna och ger upp. I alla fall är det så mitt mer fantasifulla jag föreställer sig att det går till.

Att inte kunna prata på tre dagar innebär vissa begränsningar. Fördelen med att behöva välja stavelserna man väser fram med omsorg är att allt omkringliggande fluff skalas bort. Just det där fluffet som kan vara så utmanande för en hjärna med ADHD eller ADD. Tystnaden blev alltså i själva verket kärnan av ett mycket lyckat lågaffektivt bemötande. I stället för att implodera låg huset lugnt och stilla. När jag var tyst, var barnen tysta. Fascinerande eller hur? 🙂

Tystnaden ger också möjligheten att försjunka i tankar. Är du av det filosoferande slaget förstår du säkert vad jag menar, annars kan jag närmast likna det med att sjunka ner under vattenytan. Omvärlden stängs ute och ljud eller bilder som tar sig fram är såpass förvrängda, att de enbart tjänar som en avlägsen kuliss för det verkliga skådespelet. Att vara i undervattensläget är minst sagt förtrollande.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: