På flykt från GDPR

Igår ville B städa bilen, han började med att dammsuga och så skulle han säga till när han behövde skurhinken. Jag fortsatte pyssla här inne och började så småningom fundera över varför han aldrig hämtade hinken.

”Oj, dammsuger du än?!?”
”Ja, jag vill inte att du ska bli besviken! Kan du vända bilen så jag kan ta andra sidan?”

Det här är ett klassiskt exempel på svårigheten att begränsa sig. Målet är otydligt, jag vill få bilen städad ordentligt, men vad innebär det egentligen? Översatt till många situationer i livet blir resultatet att man överkompenserar och tar i alldeles för mycket, gör arbetet alldeles för grundligt eller sökområdet på tok för brett.

Är själv precis likadan, så snart jag trattat ner en någorlunda avgränsad frågeställning så börjar tankarna rulla: Men, borde det inte vara bra att ta med det här också? Och det där skulle ju självklart vara bra om de visste… Sedan sitter jag där med en elefant i knät.

”Anngela, det räcker med good enough.” Men det känns aldrig tillräckligt för mig och vad innebär det att något är bra nog, egentligen? Tro mig, jag är verkligen ingen perfektionist, det har jag inte tålamodet till. Men om jag kan göra bättre eller mer, så vill jag göra just det.

Jobbmässigt har hösten flutit på bra med tydligt begränsade arbetsuppgifter. Visst får jag bita mig i tungan så jag inte hoppar på några extraprojekt och ibland får jag tillsägelse om det också… 🙂 Det konstiga är, att i stället för att känna mig som en hund i strypkoppel är det första gången på många, många år som jag inte känner mig stressad av jobbet.

Jag behöver min ram. Likaväl som jag behöver kunna röra mig fritt inom den. Jag älskar att lära mig nya saker, men hatar att vara tvingad till det. Arbetet inför GDPR kändes därför som en diffus, ohanterlig monstermassa för mig. Hur skulle jag kunna förmedla vad vi behövde göra när jag inte själv kunde skapa en bild av helheten? ”Lyckligtvis” sorterades denna uppgift bort under hösten, annars hade jag nog varit redo att skriva en avhandling nu. 🙂

Genom alla processer har jag lärt oerhört mycket om mig själv och för första gången (någonsin?) är jag faktiskt inte på väg vidare, utan har insett att just nu är det nog bäst att stanna precis här och låta bitarna falla på plats. Det om något är en spännande resa!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: