Mitt i ”Processen”

Tisdag morgon, barnen har gått till skolan och jag borde gå till jobbet. I stället ligger jag på golvet och gråter. Kroppen gör ont precis överallt och den enda tanken som studsar i huvudet är ”jag orkar inte mer”.

Hade det inte varit för brevet från Försäkringskassan hade jag nog anat oråd redan då. Det känns inte logiskt att gå från ”fullt fungerande” till ”fullkomligt nederlag” på några dagar, och med facit i hand visade det sig att jag höll på att bli rejält sjuk.

Men där och då på golvet, trodde jag verkligen att avslaget på min omprövning hade knuffat mig över gränsen för vad jag klarar av. För det var det som brevet handlade om, att Försäkringskassan inte kommer att ändra sitt beslut från i somras.

I stället hänvisar de som arbetar med vab till vårdbidragsavdelningen eftersom det rör sig om en längre period av tid. Men när jag pratar med vårdbidragsavdelningen hänvisar de tillbaka till vab eftersom det inte rör sig om tillräckligt lång tid.

Vad det innebär i praktiken är lättare = inga pengar. Oavsett vilken avdelning som räcker upp handen för att visa var vi hör hemma är sommarens dagar förverkade, då jag antingen anmält för mycket eller för lite. Känns som att befinna sig mitt i en text av Kafka.

Först orkade jag inte ens tänka tanken på att överklaga. Varför ödsla energi på att förklara för någon som inte lyssnar? Det går inte att placera in alla människor i fack efter situation. Det kommer alltid finnas de som inte riktigt passar in, vad händer med dem?

Just därför har jag bestämt mig för att överklaga trots allt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: