Good morning future!

I helgen körde B första sammandraget i innebandy på nästan två år, han klarade med bravur av både målvaktsjobbet och dagen med laget. Det var en skuttande pojke som kom hem med ett stort leende i ansiktet. Jag blev så glad att jag nästan började gråta, han behöver det här så mycket!

Svårigheterna med att gå i skolan gör att han känner sig värdelös och tankarna cirkulerar från varför han inte kan vara som alla andra till varför han ens ska leva. De två senaste veckorna har varit hemska ur den synvinkeln. En dag när jag kom hem från jobbet satt mamma vid köksbordet med tårar i ögonen. ”Anngela, vad ska vi göra? Pojken mår ju inte bra!”. ”Nej, jag vet”, svarade jag och chockade nog både henne och mig med hur lugn min röst lät.

Funderade på det efteråt, kan det vara så att jag har blivit avtrubbad? Eller är det så att jakten på lösningen är över till slut? Jag har kontakterna, telefonnumren after hours, tipsen, trixen och allt annat som kan tänkas vara behjälpligt. Ibland behöver vi justera lite på det ena eller det andra, i det här fallet skolan, men i det stora hela är vi nog där vi kan vara.

Hörde en annan förälder ställa en fråga till psykologen om hur mycket man ska pusha sitt barn.
Underförstått: Vad är diagnos och vad är dumheter?
Underförstått igen: Hur 17 ska jag bära mig åt för att uppfostra ett barn vars egenskaper inte ens nämns i ”Allt om barn”-böckerna?

Psykologen gav ett vagt svar och jag kände hur det drog lite i ena mungipan. Been there, done that… Har träffat många föräldrar genom åren som verkat vara så samlade och trygga med att situationen inte alltid passar i omvärldens preferenser. Nu kan jag också säga att vi har kommit längre. Blivit mer luttrade. Fått lite hårdare skal.

Jag tycker att det har varit sjukt påfrestande att ta sig genom den senaste nedgången och om något har jag lärt mig att leva mer i nuet. Har B varit i skolan? Nej, men han skrattar igen! I alla fall när han inte är förbannad över att Fortnite laggar.

Det är lätt att säga: ”Vad spelar det för roll om de sitter under bordet och äter kakor till frukost, bara de får i sig något?” Men ärligt talat, vad spelar det för roll? Äntligen börjar jag förstå vad kuratorer och psykologer försökt att trumma in genom åren: Är han i direkt fara om han inte borstar tänderna? Nej? Då är det inget att lägga energi på.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: