Fuck ångest!!

Såg en film i helgen som fick mig att skratta, hustrun står vilsen efter att mannen lämnat henne och frågar sin väninna: ”Vad ska jag göra nu? Säg inte att jag måste starta en blogg…?” 🙂

Det är så klart inte nödvändigt, men genom att skriva mina inlägg bearbetar jag allt som händer. Eftersom jag dessutom verkligen gillar att skriva slår autopiloten på, vilket i sin tur leder till att jag textmässigt kan väga saker mot varandra och sålla bort det som inte är så viktigt.

Tidigare var det väldigt viktigt för mig att B gick i skolan, att han läste sina läxor och presterade efter förmåga. Jag har alltid tyckt om skolan, haha… det var så jag satte i halsen där! Rättelse: Jag har alltid tyckt om att lära mig saker, det sociala samspelet i korridorerna var en mardröm. Just nu struntar jag dock blankt i närvaro, lektioner, läxor och poäng. Vill bara att min pojke ska få tillbaka hoppet och må bättre igen. Skolan är viktig, men måendet är viktigare.

I affekt kan jag tycka att det är jättejobbigt att inte allt bara kan, jag vet inte… fungera. Gå lite smidigt. Vara enklare. När allt låser sig är det inte tal om ta ett enda steg till i den riktning man var på väg, det är bara hem som gäller. NU! Är mamman då själv lite trött är det lätt att hon säger: ”Men kan du inte bara försöka? Försök lite till? För mammas skull…”

Åh, det är så jag vill slå mig själv i skallen!!

Varje dag försöker B klara av skolan. Och när han inte orkar mer försöker han ändå lite till, för att jag ber honom om det. För att lärarna ber honom om det. För att alla ber honom att bara försöka lite till. Och han gör det. Fast han inte mår bra av det, fast han sällan når målfållan utan antingen exploderar eller säckar ihop strax innan spurten. (Vilket vi då självklart klandrar honom för, för man måste ju tänka på självbehärskningen.)

Han gör det för vår skull, fastän ingen av oss kan föreställa sig vad han tar sig genom varje dag. I bussen, i korridoren, i klassrummet, i matsalen… och när kvällen kommer måste han ta sig genom ångesten.

Älskade, älskade lilla pojke…
Förlåt för att vi pushar dig för långt ibland och inte låter dig vara alldeles utmärkt precis som du är.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: