Soul searching in Portugal

Sitter nedsjunken i fåtöljen med datorn i knät, en kopp te i handen och vinden vinande utanför. Tanken på att jag förra veckan satt på en strandpromenad i Portugal känns surrealistisk, men det var fem fantastiska dagar.

Det var också den längsta perioden som B och jag någonsin har varit ifrån varandra och han tyckte att det var jobbigt. Alla som har haft ångest och katastroftankar förstår vad jag menar. Jag förstår vad jag menar. Oroskänslorna har studsat med varierande hastighet i flera veckor och glädjen över att jag kommit hem, ersattes snart av en rädsla för att jag kanske kommer att åka igen.

Trött och lite sliten efter att ha kastats tillbaka in i vardagen och jobbveckan, tog jag sovmorgon igår när båda barnen var hos sin pappa. För första gången lät jag också telefonen ladda ur. Huset var helt tyst, inte ens tvättmaskinen var på. Utanför regnade det lite smått och med en kopp te la jag mig i soffan för att se en film.

Två timmar och femton minuter in i Mitt Afrika ringde det på dörren. Utanför stod en förtvivlad mormor som inte visste vad hon skulle ta sig till. B hade blivit upprörd och dragit iväg från sin pappa och eftersom mamman i fråga inte gick att nå, hade han ringt till mormor.

Kan svära på att en neonskylt med orden ”dålig mamma” blinkade ilsket över huvudet när jag efter några telefonsamtal åkte för att hämta hem B igen. Efter att ha köpt godis tillsammans med både mamma och pappa var B glad som en speleman och på vägen hem satt han och skrattade åt Vänner och åt McFlurry.

Jag gör så gott jag kan, men behöver också andrum ibland. Lovar dock att tänka efter lite extra innan jag stänger av telefonen nästa gång och jagar upp hela släkten. 🙂

När solen gick ner över stranden vid Matosinhos stod jag barfota och lät den kyliga Atlanten skölja in över mina fötter. För varje andetag jag tog kändes det som att bröstkorgen vidgades till det dubbla. Alla intryck, färger och strukturer försökte jag spara ner som ovärderliga små skatter i mitt minne – glänsande kakel mot skrovlig sten, spruckna fasader, igenbommade hus, nedfallna trädluckor, slingrande vägar, höga broar, knotiga olivträd och vidsträckta berg i fler nyanser av blått än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: