En bredkäftad groda

Ibland är jag varken särskilt tålmodig eller pedagogisk. Det är ofta dagar då allt står mig upp i halsen och jag helst av allt bara vill dra täcket över huvudet och låta någon annan ta fighterna ett tag. Men ”någon annan” bor inte hos oss, vilket kan leda till att det hoppar ut en groda då och då ur trött mammas mun.

Häromdagen vägrade B att gå till skolan igen. Allt avlöpte som vanligt, han var trött och behövde en dags vila. En enda dag kan ju inte vara för mycket begärt när man kämpar så pass som han gör. Nej, det kan man ju tycka, men skulle B få bestämma så skulle den där enda dagen vara varje dag.

Ofta är det bara att vänta ut honom. Att lugnt och metodiskt fortsätta med morgonbestyren till dess att han vips, som av en händelse, är på väg till bussen. För det är ju som så att när medicinen kickar in, så blir omvärlden lite mindre jobbig.

Men den här morgonen satt gammelpaddan på lur och orkade inte vara lugn och metodisk. I stället förkunnade hon att antagligen kommer varenda dag resten livet att vara jobbig för honom, och vad tänkte han göra åt det? Ge upp?

När han efter en stund kom och sa att han inte alls ville ge upp, tänkte jag att det kanske rentav var bra att vidga perspektivet lite. Att ADHDn inte kommer att försvinna, utan att vi behöver lära oss att leva med den. Men så igår när kvällsångesten stod för dörren kom det upp igen: ”Mamma, jag vill verkligen inte ha det jobbigt hela livet…”

Härligt att ha satt den tanken i huvudet på honom… Jädra gammelpadda!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: