Att gå utanför bekvämlighetszonen

Sedan allt det här började för drygt sex år sedan har den största utmaningen för mig utan tvekan varit alla kontakter. Att man måste fråga, ta reda på, följa upp, tjata, fråga igen, förklara, förtydliga, fråga en gång till och med risk för att framstå som urtjatig, ringa ytterligare en gång. Just det, ringa, nödvändig muntlig kontakt när man inte har någon som helst lust att prata med en endaste person.

Men övning ger ju färdighet brukar man säga och nu kan det hända att jag inte ens märker själv att jag tycker att det är jobbigt. Huvudregeln är dock att man aldrig kan räkna med att något går smidigt. Därför blev jag helt förvirrad när nya skolan förkunnade att om saker inte fungerar, hanterar de det.

Kände mig lite som Bambi på hal is när jag följde deras uppmaning och gick till jobbet i lugn och ro. Har hört andra föräldrar säga att de träffar mentorerna en gång om året på utvecklingssamtalet och ser rektorn på håll vid skolavslutningen, men det har aldrig varit vår grej. Har jag gått en vecka utan skolkontakt har det garanterat varit lov och att sitta vid telefonen beredd på brandkårsutryckning har blivit vardag.

I de bästa av världar hade deras plan säkert fungerat redan från början, men det har kommit en strid ström av samtal från B när det varit oklarheter och han inte mått bra. MEN… han är inte lika bekväm med tanken på att jag är med i skolan längre, vilket är superbra!!! Så när nya skolan har blivit lite mer vardag, då kanske jag rentav kan hamna lite i periferin, precis som föräldrar ska göra när barnen växer upp.

Jag blir helt lycksalig av tanken att vi kanske, kanske har det värsta bakom oss.

Två glada och ett frågetecken:

  • Efter mitt inlägg om skolskjutsen blev jag uppringd av en lokal politiker som hade ytterligare frågor och som sedan lovade att undersöka saken. Vad jag vet är att man nu tittar på möjligheten att sätta in en tidigare buss!!! Tjoho! Utan att bli partipolitisk så vill jag rikta ett stort tack för att ni tog upp frågan!
  • I veckan återkopplade jag till Försäkringskassan eftersom vi fortfarande inte hade fått något förhandsbesked när det gäller vabb när B är sjuk, även efter han fyllt 12. En miss från deras sida, handläggaren ringde upp och jag har nu fått förhandsbesked fram till mars 2020. Glädjeskutt!
  • Har fortfarande inte fått besked om min begärda omprövning av vabben i sommar, men nu när jag börjat jobba bör jag ju i alla fall få pengar på kontot nästa månad, den som väntar på något gott… 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: